Predikan vid 140-årsjubileet av Metodistförsamlingen i Helsingfors, Kristuskyrkan 3.11.2024

Matteus 17:24–27

När de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: »Betalar inte er mästare någon tempelskatt?« – »Jo«, svarade han. När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: »Vad tror du, Simon, av vilka kräver de jordiska kungarna tull och skatt, av sina söner eller av andra?« Då Petrus svarade: »Av andra«, sade Jesus: »Sönerna går alltså fria. Men för att ingen skall stöta sig på oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig.«

 

Kära vänner, systrar och bröder i Kristus. Tack för inbjudan att vara gästpredikant i er vackra kyrka. Detta tempel sänder genom sitt blotta namn ett budskap om att vi är efterföljare till samme Kristus, att vi tillhör honom och att vi tillsammans är hans lärjungar. Tillsammans med er gläder jag mig åt att församlingen idag firar sitt 140-årsjubileum. Många generationer har passerat genom dörrarna till denna Kristuskyrka, och genom dörrarna till Emanuelkyrkan som föregick den.

Människor har kommit hit för att höra Guds ord, för att tacka Gud och för att be honom om välsignelse i sina liv. Här har de mött den levande Gud. Här har Kristus låtit dem uppleva sin kärlek och godhet genom andra människor. Det är därför många har funnit Guds rike när de har kommit hit, eller rättare sagt, Guds rike har funnit dem och bjudit in dem.

Men tillåt mig ett litet personligt minne. För fyrtiofem år sedan var jag en ung teologistudent som bodde ett par kvarter bort på Museigatan. När jag gick längs gatan såg jag en kyrka i rött tegel och murverk uppe på kullen i andra änden av en tvärgata. Den fascinerade mig, men jag visste inte vilken kyrka det var. En höstlig söndagsmorgon tog jag mod till mig och gick upp för kullen för att titta närmare. Överst på dörren läste jag: Kristuskyrkan. Namnet verkade bekant, för det är ju så att alla Kristi efterföljare tillsammans är hans kyrka. Men namnet var inte tillräckligt bekant och säkert ovanför dörren till denna kyrka, som var ny för mig. Kristi namn har ju alltid varit lätt att låna som symbol för många olika religiösa samfund.

Längst upp i trappan stod en man vid dörren och hälsade mig välkommen och bad mig komma in. Men då var jag misstänksam. Jag visste ju inte vad jag var inbjuden till. Vem visste vad jag skulle ge mig in på där inne? En av osäkerhetsfaktorerna var förstås att kyrkan var svensktalande. Jag skulle ju vara en outsider i det avseendet, och jag kanske inte skulle vilja bli alltför varmt insläppt. Så för att behålla min självständighet vinkade jag bara och lämnade kyrkan.

Nu, många decennier senare och efter många stunder tillsammans i den här kyrkan, tänker jag tillbaka på den upplevelsen. Det dröjde länge innan jag återvände till kyrkdörren. Om jag minns rätt kom jag först när vi undertecknade det ekumeniska avtalet om vår ömsesidiga gemenskap i 2010. Jag hade varit sekreterare i den rådgivande kommitté som utarbetade avtalet och jag kände redan många metodister och metodismen. Som sekreterare för den lokala ekumeniska arbetsgruppen i Tammerfors hade jag i 90-talet organiserat kyrkobesök under böneveckan för kristen enhet och jag hade också varit talare i Tammerfors metodistkyrka. Därför var det lätt för mig att känna samhörighet med metodisterna redan när avtalet undertecknades. Jag kände att vi tillhörde samma Guds rike.

Men det är inte lätt att komma in i Guds rike om det finns tvivel inblandat; tvivel på vad som finns i riket och vad som händer med mitt medlemskap i människornas rike. Jag syftar på temat för dagen i kyrkoåret: vi är medborgare i två riken. Som Guds barn är vi medborgare i himlen, men samtidigt är vi också medborgare i världen, vi lever i den här tiden och i den här världen. Vi tillhör Gud, men vi är underkastade jordiska lagar och livsvillkor.

När vi blev kristna lämnade vi inte ett rike för att gå in i ett annat. Ibland agerar religiösa samfund som om det vore möjligt för dem att koppla bort sig från den här världen och stänga in sig själva för att leva ett rent andligt liv utan att bry sig om vad som händer i världen. Men så är inte fallet, för Kristus tar oss inte bort från världen, utan tvärtom utrustar han oss med sin Ande och sänder oss ut i världen som sina vittnen. Han sänder oss att leva just det liv som han har kallat oss till. Han sänder oss att vara hans efterföljare i våra egna byar och städer där han har placerat oss. Vi har våra familjer, våra släktingar, våra kollegor och våra fritidsintressen precis som alla andra. Vi har också ett ansvar för den här världens angelägenheter, för besluten i vår egen stad och stat. Det är därför vi går till jobbet, betalar skatt, röstar i val och deltar i politiken om vi så önskar.

På många språk kallas församlingen för paroikia, t.ex i italienska och spanska; ett ord som ursprungligen kommer från grekiskan. Det är ursprunget till det engelska ordet parish eller det franska paroisse. Bokstavligen betyder det ett grannskap, husen runt omkring. Därför kallas t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkans ordning i Finland för parokial. Kyrkans medlemmar hör alla till församlingen i den kommun där de bor. I Metodistkyrkan är det kanske annorlunda. Ordet förekommer på många ställen i Bibeln, men där betyder det att leva som en utlänning i ett främmande land. Paroikia är det Guds folk som faktiskt tillhör Guds rike och bara tillfälligt är här i världen.

I dagens evangelium visar Jesus att vi tillhör två riken, den här världen och himmelriket. Vi lyder statens lagar, men vi är redan knutna till det framtida Gudsriket.

Platsen är Petrus hem i Kafarnaum. Det var här Jesus bosatte sig när han gjorde sina första helande mirakel i staden, enligt Markusevangeliet (Mark 1:29). Arkeologiska utgrävningar i Kafarnaum har avslöjat ruinerna av en mycket tidig kyrka, vilket bevisar att platsen redan vördades som helig av de första kristna. Det var tydligen där Petrus hade sitt hem. Nu har en stor, modern kyrka byggts ovanför, upphöjd på pelare så att ruinerna av det gamla huset, eller snarare kyrkan, kan ses nedanför. Resultatet påminner besökaren om de två rikena: å ena sidan ser man ruinerna av det gamla Kafarnaum, men å andra sidan är man redan på väg att stiga upp, som på ett flygande tefat, till Gud!

Petrus blir ombedd att betala tempelskatten. Det var vad judarna var tvungna att betala för att upprätthålla templet i Jerusalem. När romarna senare förstörde templet och drev ut folket tog de denna sedvänja med sig och började kräva samma årliga summa av judarna i Rom för att underhålla Jupiters tempel. Detta orsakade kontroverser i både de judiska och kristna församlingarna, vilket kanske återspeglas i Matteusevangeliet, som ger oss den här berättelsen.

Jesus förklarar Guds barn fria. De tillhör ett annat kungarike. Den här världens furstar samlar in sina skatter från sina egna, vi tillhör en annan kung. Men Jesus befriar ändå inte sina efterföljare till olydnad, trots att de bara är främlingar i det här riket. Visst, de betalar också sin skatt.

Sedan kommer den fantastiska berättelsen om att hitta pengar i munnen på en fisk! Det är som ett magiskt trick som förvånar och får en att tappa hakan. Det finns många detaljer som låter omöjliga. Hur kunde Jesus veta var Petrus skulle gå och fiska i Galileiska sjön som ligger intill? Förmodligen till någon beryktad bra fiskeplats, men vilken? Och hur skulle han ha kunnat veta vilket stim som skulle vara på den plats där Petrus fiskekrok skulle falla i vattnet? Eller kunde han på något sätt ha förutsett vilken fisk som skulle landa på kroken? Ännu mindre kunde han veta att just den fisken skulle ha en slant i munnen? Även om dessa villkor var uppfyllda kunde pengen ha fallit till sjöns botten i samma ögonblick som fisken öppnade munnen för att ta Peters bete. Visst kan en fisk kräkas ut ett metallmynt ur munnen? Dessutom, tänk om det hade varit för lite pengar för att betala skatten för två män? Tänk om det hade varit så lite som änkans kvalster, ett litet kopparmynt, och inte ett silvermynt? Det skulle ha blivit ett pinsamt slut på tricket om skatteindrivarna hade sagt till Petrus: ”Bra historia, men det räcker inte, ge mig mer!”

Här är Jesus som en trollkarl, som med ena handen gömmer ett mynt i fickan och med den andra drar fram det bakom örat på sin förvirrade assistent! Ett sådant trick ger glädje, förvåning och applåder, och man behöver inte förstå det, än mindre förklara det, för att njuta av det man ser. Så är det också med den här berättelsen. Den behöver inte förklaras och göras möjlig.

Poängen är bara att visa att allt ligger i Guds händer. Även om vi lever som medborgare i detta rike är det viktigaste att lita på Gud även när det verkar som svårast. Det är inte meningen att vi ska oroa oss så mycket för den här världens ting att det hindrar oss från att tjäna Gud och får oss att glömma vad som är viktigast.

Kära kristna. Som vår Herre Jesu egna är vi medborgare i samma rike. Men vi är också medborgare i den här världen och i våra egna byar och städer. Låt oss leva ut hans kärlek och vara förenade i vår tro och ge ett gemensamt vittnesbörd om hans kärlek till denna värld.